yours truly - älskling, who cares?

älskling, who cares?

kära vän, du får inte tro att jag undviker dina samtal på grund av att jag inte vill umgås med dig. sanningen är den att du är den jag helst i världen just nu skulle spendera tid med och få prata om allt mellan himmel och jord; men jag vet om den skrämmande tanken om att när vi skulle ses och prata så skulle jag också undanhålla 90% av det jag egentligen vill prata om, för att jag är så feg och för att jag inte vågar. jag skulle vilja tala om för dig om mitt liv, om alla de där små - du vet - men för varje steg jag tar så blir jag mer och mer osäker på mig själv. just därför blir det så svårt att tala om för dig om mitt liv, även fast än att jag vet om att du så gärna vill veta. just för att du är en av de som bryr sig. du är en av de som bryr sig om mig.

jag börjar förstå han som fatta intresse för amfetaminet lite för mycket. han och jag är lite lika, om vi bortser från just amfetaminet; vi båda undviker problem istället för att ta tag i dem, vi rymmer iväg åt olika håll - och på helt skilda sätt - och mina tankar är hur vi (eller snarare jag eftersom vi längre inte spenderar tid tillsammans) någonsin ska ta oss (läs: mig) vidare? jag har tänkt på att söka hjälp, men jag vet inte om jag skulle känna mig säker att prata med vården. jag och vården har tidigare inte kommit bra överens.
jag har även tänkt på att prata med min pappa. min pappa är en superman som är en förklädd reporter och han är min största förebild. jag tror inte att han skulle bli arg på mig om jag berättade för honom om hur min livssituation har sett ut de senaste åren; utan att jag tror att han skulle förstå. han är en av de som har insett vad jag som tonåring fick stå ut med i bilar på parkeringsplatser mitt i nätterna, medan mina gemener har legat och sussat: förberett sig inför nästa skoldag. men jag har svårt för att öppna upp mig, speciellt för mina nära och kära. för det sista jag vill vara är en börda; vilket jag vet om att jag varit. jag vet dock varken hur jag, han eller resten av min familj skulle hantera det kommande känsloupploppet och det känns nästan som att min familj har fått nog av sådana.

ps. skulle DU på något sett läsa detta så förstår jag dig att du inte ens vill att dina närmsta ska veta hur mycket en har gått ner sig.
jag saknar dig.